Den 11 november 1997 bestämde sig Veronika för att stunden – äntligen! – var kommen då hon skulle ta sitt liv. Hon städade noga rummet som hon hyrde i ett nunnekloster, stängde av värmen, borstade tänderna och lade sig. Hon tog de fyra askarna med sömntabletter på nattduksbordet. Istället för att krossa och lösa upp dem i vatten beslutade hon sig för att ta en tablett i taget, för avståndet mellan tanke och handling är mycket stort och hon ville vara fri att ångra sig på halva vägen. Men för varje tablett hon svalde blev hon allt mer orubblig i sitt beslut och efter fem minuter var askarna tomma.
Veronika hade letat efter tabletterna i näsatan ett halvår. När hon började tro att hon aldrig skulle få tag i några övervägde hon möjligheten att skära sig i handlederna. Detta trots att hon visste att hon skulle stänka ned hela rummet med blod och göra nunnorna oroliga och bekymrade, men skulle man begå självmord fick man först och främst tänka på sig själv och i andra hand på omgivningen. Men om att skära sig i handlederna var enda sättet, då skulle hon göra det – och sedan fick nunnorna städa rummet och glömma historien så snabbt som möjligt, annars skulle de få svårt att hyra ut igen. Folk trodde faktiskt fortfarande på spöken, trots att det var slutet av 1900-talet.
Hon kunde förstås alltid kasta sig utför någon av Ljublijanas få höga byggnader, men ville hon verkligen låta föräldrarna utstå också det lidandet? Utöver chocken att få veta att deras dotter hade dött skulle de till råga på allt tvingas identifiera hennes vanställda kropp; nej, det var en sämre utväg än att förblöda, det skulle sätta onödiga och outplåniga spår i två människor som bara ville hennes bästa. Dotterns död kommer de till slut att vänja sig vid, tänkte hon. Men en bild i minnet av hennes krossade skalle måste vara omöjlig att förtränga.
Pistol, att hoppa från ett högt hus, rep, inget av det där passade hellre med hennes kvinnliga natur. När kvinnor tog livet av sig valde de mycket mer romantiska sätt – som att skära upp handlederna eller ta en överdos av tabletter.
Nu låg hon där, nöjd med att ha löpt hela linan ut men uttråkad för att hon inte visste vad hon skulle göra med den korta tid hon hade kvar. Hon kom återigen att tänka på den idiotiska meningen hon hade läst: ”Var ligger Slovenien?” Då kom Veronika på ett sätt att fördriva tiden. Hennes sista handling i livet skulle bli att skriva ett brev till den där tidskriften för att förklara att Slovenien var en av de fem republikerna som uppstått genom det forna Jugoslaviens delning.
Hon skulle låta brevet bli hennes avsked till livet. Några andra förklaringar till sitt självmord skulle hon inte lämna. När de fann henne skulle de tro att hon tagit sitt liv för att en tidskrift inte visste vart hennes land låg. Hon skrattade åt tanken på en debatt i tidningarna, där folk yttrade sig för och emot hennes självmord för den nationella hederns skull.
Hon betraktade sig själv som en helt vanlig kvinna. Beslutet i att begå självmord bottnade i två mycket enkla övertygelser och hon var säker på att om hon lämnade ett brev där hon förklarade sin handling skulle många människor ge henne rätt.
För det första: hennes liv var tråkigt och enhanda och när ungdomstiden en gång var över återstod bara förfall, åldrandet som satte sina oåterkalleliga spår, sjukdomarna som började komma och vännerna som försvann. Att leva vidare förde med andra ord ingenting, tvärtom, risken för lidande ökade dramatiskt.
Den andra övertygelsen var av mer filosofisk natur: Veronika läste tidningar, hon såg på tv och hon följde med i vad som hände i världen. Allt var fel och hon hade ingen möjlighet att ställa saker och ting till rätta – och det gav henne en känsla av att vara fullständigt onyttig.
Vid 24 års ålder var Veronika, sedan hon upplevt allt som tillåtits uppleva – och det var en hel del – nästan säker på att döden var alltings slut. Därför valde hon att ta sitt liv. Frihet, till slut. Evig glömska.