Min morfar har tydligen dött fick jag reda på idag. Det känns konstigt och fel att skriva ”morfar”. Jag kände inte människan. Har aldrig träffat honom, alltså jag har befunnit mig i samma rum som honom, men aldrig pratat med honom. Skulle förmodligen inte ha känt igen honom om jag sprang på honom någonstans. Och jag måste alltid tänka en stund innan jag kommer på vad han heter.
Märkligt det där, att någon som borde stått en nära är en total främling. Men så kan det vara. Och det är inget jag sörjer. Varför det är så är en helt annan historia. Så tänker jag på begravning, och att om jag skulle gå så skulle det vara som att gå på en främlings begravning och det skulle aldrig falla mig in. När min faster dog så kändes det lite så. Inte så att vi aldrig träffats, men jag hade inga minnen eller någonting från henne så det var en konstig känsla under begravningen. Konstigt att känna ingenting, förutom att det är tråkigt att behöva gå på en släktings begravning såklart. Men hon var så mkt äldre än pappa så de hade aldrig någon sån där jättetajt relation.
Vet inte vad jag ville riktigt med detta inlägg, fundera ”högt” antar jag.
Nu ska jag sova!
God natt!